En visa för farmor

Nu har hon vandrat vidare, nu får hon vila. Hon som var styrkan i allt som är, hon som bar hjärtat. Jag kommer aldrig få se henne le, aldrig mer få höra skrattet som bodde så nära henne. Aldrig mer ska hennes händer röra sig över mat, disk och blommor, aldrig mer över min kind. Aldrig mer ska någon spela på gitarren, inte så som hon gjorde, inte så hängivet. Tystnat har nu alla historier om förr, alla förhoppningar om nu. Aldrig. Jag sörjer hennes kloka ögon, hennes sätt att alltid ha svar, förmåga att få de runt omkring sig göra bättre, inte av order utan för att hon var så äkta. Jag önskar jag kan bli det,som hon. Ingen sjukdom böjde henne, inget som hände krökte hennes rygg, inget som fanns på denna jord kunde på något sätt få henne sluta älska, och göra gott för de som ingen hade.

Farmor. Älskade farmor. Hur stor kan en saknad bli, hur kan det äta en människa. Jag vet inte. Jag vet bara att du inte är här och hur det värker av sorg. Älskar dig, alltid.