Det här med å dö

Det är pianospel, en stråle sol smeker havskanten. Lukten av tång och varm sten leker med mina sinnen. När jag står där, på klippan nära horisonten, då känner jag livet riva i mig. Är det så här att dö? Stannar allt upp? Är det som det där djupa andetaget man drar på morgonen, innan man sätter på kaffet, det där absolut första, är det så det är? I en blinkning är du i en annan verklighet.. Undrar just om jag kommer att trivas att vara död.. Är det vackert där som här? Här ligger barnen på mage och fiskar krabbor, deras skratt formar pärlor i rad, ett sånt där radband. Ovanför mitt huvud svävar fiskmåsar och något inuti vill skrika med dom.

Tänk alla de där rapsfälten man sprang i som barn, och de där brännässlorna, de gjorde så vansinnigt ont.. Fast jag skulle nog sakna dem också.. om jag dog nu menar jag..

De flesta säger att man somnat in, det gillar inte jag. Jag vill va beredd, veta att nu, nu gäller det. Jag vill kunna känna hela processen igenom, och veta vad som hänt när jag kliver ut där, på andra sidan.. ( av vad? )

Hon sa hon såg änglar

Det berättades för mig om en flicka som säger sig se änglar. Det är vackert. För varför skulle inte änglar stå utanför hennes fönster och vaka? Renheten i ett barn är så genuint, så starkt att himlen böjer sig. Jag önskar alla barn fick se dom, änglarna. En glimt, en smekning av en vinge.

Att sakta vaggas av deras viskande sånger.

Vem vet vad ett barn ser med sitt hjärtas ögon?

Vem kan sätta dom orden på pränt..

Ja hon ser änglar, jag tror på det.

Det är vackert.

Det som alltid borde

Kanske borde jag inte stannat, för du dräpte mig. Jag vet det nu.

Du trollade toner med dina fingrar längs min hud, smekte liv i det jag tystat.

Jag stannade upp för dina ögon och jag står här än. Inför dig.

Och kanske borde jag vänt om, lämnat dig vid vägkanten. Kanske borde jag tvinga din röst ur mitt inre. Vi var eld. Längs min rygg går eldröda spår av din vrede. Ord som klöste mig blodig. Jag lockade fram det i dig, det vet jag nu. Någonstans var vi båda skyldiga.

Jag minns alla nätter, alla timmar vid din hud. Minns det lika smärtsamt som mitt hjärtas slag. Blundar jag är du här, där du borde vara, där du inte är.

Du är gjuten i botten av det som är jag, jag vore inte jag utan dig.

Men du gick

i mitt hjärta är du alltid.

Blundar jag kan jag höra dina fotsteg vid mina.

Vi var eld, feber. Två öden sammanflätat.

Kanske bär jag dina slag med ära.

Mina händer minns din kind.

Ja vi slogs,

vi älskade.

När skymningen sänker sig hör jag toner av gitarr,

de vackraste läppar sjungandes en visa.

Och jag vet.

På återseende.