Kalas!

I morgon har mitt lilla hjärta sjuårskalas, Han har gått på tå hela dagen. Med största andakt har han placerat ballonger och serpentiner. Min fina. Tiden med barnen är som en liten bris mot kinden, ljuvlig, svalkande, en lisa för själen. Det är med med hjärtat de gör saker, de små. Utan baktankar. Nu sovaer han gott, och storebror också, själv smuttar jag på kaffe och försöker att inte bli sentimental och blödig.. Det var ju inte länge sen vi firade två årsdag , inte länge sen med blöjor och napp! Med ett stick av separations ångest ska jag snart gå och sova. Behöver ladda för imorgon.. med barn, ballonger och Bakugan tårta

Det kom ett brev

Fick finaste brev av kärlek idag på ett papper som var format likt ett hjärta. På pappret står det vad kärlek är taget ur en snart nioårig pojke till sin mamma. Det är starkt dom orden, det känns och det värmer. Han har blivit stor nu, så stor att han kan lämna sitt uttryck på ett papper. Jag kunde inte lägga undan den i en låda utan den sitter nu i ram i mitt rum. Där den hör hemma, närmast mig.

om stort och om litet

Du la din hand i min och vi kröp ihop där på madrassen. Vi gjorde oss osynliga, när visaren tog ett steg framåt var vi redan glömda. Vi låg där och talade om stort och om litet. När de andra nästan mindes oss kröp vi ihop ännu mer och låg alldeles alldeles stilla, fnissande tystade vi varandra, som barn. Ja vi var som barn som kröp utmed buskar för att palla äpplen i en trädgård.

Jag frös lite och du svepte filten om oss, där låg jag sen och andades din hud, du luktar sommar. Vi höll om varandra där, mitt i rummet. Mitt ibland alla och osynliga. Vi valde bort nu, detta var våran stund. Mina fingrar följde ditt käkben och du log så där som bara du kan. Du målar bilder med din mun för mig. Om barn, hus, timlånga frukostar och skratt. Du målar så vackert. Du smeker varje ord med din tunga.

Vi gör allt för att behålla stunden, innan vi syns, reser oss och går sönder. Vi vet både du och jag att tiden håller på att rinna ut. " Vill du veta något hemligt? " sa du och i mitt öra viskade han det som inte fick talas. I ett trollslag var förtrollningen bruten. Vi syntes och du drogs ifrån mig. Våra ögon knöt band, band för att hålla i evigheter.

Madrassen är under min säng nu, jag kan fortfarande andas dig. Jag bär din hemlighet med vördnad till det att jag kan ge den tillbaka till dig. Nästa gång vi ses ska jag ta fram den där madrassen och vi ska krypa ihop som förr, men synliga.

Och vi ska tala om stort och om smått.

om du har dig på din sida

Jag blev uppfostrad att gå med ryggen rak.

Det måste man i en värld som ser ut som vår.

Jag fostrades till att ta ansvar för vad jag gör,

ta konsekvenserna av vad jag talar.

Ja, jag har gjort misstag, en del riktigt stora, en del mindre.

Jag har vunnit en del och ibland har jag förlorat.

Också jag har förlorat.

Jag blev lärd att om jag faller till backen så ska jag resa mig igen, och fortsätta gå. jag har lärt mig att aldrig bli besegrad. Att bli oövervinnlig.

Men vad gör du de stunder då själv är din egen fiende? Hur vinner man den kampen? Hur vinner man över självförakt? Genom vilja.

Rent och enkelt.

Om inte jag står på min sida gör ingen det.

Det finns stunder då jag har övergett mig. Lämnat mig döende på golvet. När jag slagit mig själv för att jag lät mig bli sårbar alla de där gångerna.

När du gick för andra gången tog du det som levde i mig med dig. Du tog allt jag gett och sköt det ifrån dig, jag kom för nära. Jag kan se det nu. Också du har murar.

Alla bär vi sköldar.

Det var vrede som drev mig , kanske var det hat,

eller kanske ville jag bara bli älskad..

Nu när jag ser tillbaka vet jag inte längre, men jag var förlorad.

Spillran av det som var jag ärrade den jag är idag.

Ibland när min själ drar mig mot avgrunden, känner jag suget i magen. Men jag hoppar inte, jag väljer att leva. För det är så det fungerar. Varje morgon, varje dag, varje timma måste man välja om man vill leva eller om man bara vill existera..

en pappa och ett barn

Jag undrar så vad du tänker på , du lilla, där du vilar i pappas famn.

Han håller dig så ömt och så försiktigt, rädd för att du inte ska hålla.

Din lilla fot vilar i hans kupade hand.

Med sina armar vill han skydda dig mot världen,

du är så liten att hjärtan brister.

Vart vandrar dina ögon i pappas armar?

Likt en åskådare står jag utanför och ser magi hända.

När era blickar möts och ni förstår att ni alltid kommer att finnas.

Ni har getts till varandra så som mamma burit dig, så bär nu pappa.

Så kommer vi alltid att bära dig

Du har slutit dina ögon och slumrat till, pappa vågar inte andas. Hänförd.

Vad drömmer du, mitt älskade barn, du som bara erfarit en pappas armar.

En mammas hjärtslag.

Vars hjärtslag slagit samtidigt som mina.

Så här i minuterna efter att du anlänt så känner man livet.

Och lär sig frukta döden.

Mitt äskade lilla barn, pappa stryker över ditt huvud.

I sin själ avger han ett löfte, att stå vid din sida,

att försvara, att beskydda.

Han behöver inget säga, jag ser det i hans ögon.

törnekrona

Jag andas tungt, andas alldeles stilla.

Nära, alltid i min ögonvrå, anar jag tiden.

Allt som var vi,

vänder jag mig om är ingen där.

Mina händer leker med alla krossade speglar,

I tidsrymder

I natten

Finns jag

Klamrande fast i det enda ljus som överlevt.

Jag vet att jag kan bättre

Jag vet att jag förtjänar bättre

Du gör det

Minnet av det som var du är för starkt

Därför har jag inget val

Jag väntar

plågad

Sargad

Men aldrig övervunnen.

På knä

Aldrig uppgiven

Jag tänker segra

Du gör det.

Ingen tvingade på mig törnekrona

Jag valde själv att bära den på mitt huvud.

Jag har den för att komma ihåg att älska.

Du gör det.

Syster

Tiden ligger som spindelväv på våra golv. Hand i hand , sida vid sida ligger vi där. Två öden, två hjärtan. Vi behöver inga ord, inga ljud. Utanför vandrar månen men här innanför andas vi inte. Vad som band oss samman vet jag inte, kanske var det våra själar som fann ro i varandra. Kanske var det ärren vi bar. Syster.

Vi var andra då, i början. Fjorton och på väg mot hundra. Minns du det? Hand i hand rusade vi blint över den snötäckta marken. Vi jagade var, aldrig jagade. Men vi sökte en drake att dräpa. Det fanns ingen drake syster. Jag vet det nu. Det. Fanns. Aldrig. Någon. Drake.

Bara vi, du och jag.

Vi har levt våra liv på samma sjukhus, bara i olika korridorer, lät jag min hand vila mot väggen visste jag att din hand skulle finna min.. Och de skulle vila där emot varandra. Kanske var det galenskap men spelar det någon roll?

Jag tog lite spindelväv i min hand och gav dig det, där på golvet. Det är tid nu syster, använd den.

Det är kärlek

Jag fångade dig idag, för en liten stund vilade du mot min handflata. Det var så vackert, så skört. Du vilade dina vingar och sedan flög du vidare. Lämnade mig där, andlös. Jag ska alltid vårda de där sekunderna, ära dom. Då när du var hos mig. På den korta tid där i min handflata lärde du mig att förlust är en gåva. Man växer av att sakna, man lär sig se dom man har runt sig annorlunda. För de är där, de är inte försvunna. Du flög vidare, jag tror din resa var mot solen. Du lyser för mig.

Det är kärlek

Du kallade det kärlek

Du kallade det kärlek, alla de där nätterna då du frös min själ till is.

Då du straffade mig, min hud minns det än.. Dina slag, dina kalla ögon.

Om du bara visste hur mycket jag fruktade dig då. Älskade.

Hur livet far fram med oss.. som papper för vinden. Ord som aldrig blev sagda.

Jag såg din mun röra sig men jag hörde inte vad du sa. Vad sa du älskade?

Vad ville du mig alla de där gångerna, alla de där åren?

Du är ständigt med mig, både i min hud och i min själ.

Ingen, ingen har skadat mig som du.

Jag har aldrig, aldrig älskat någon så hårt, så besinningslöst som dig.

Du är inte här nu. Och i min själ bor förtvivlan.

Dina steg vandrar brevid någon annan.

Gör hon dig lycklig?

Jag hoppas det.

Att älska är inte alltid att hålla kvar utan att faktiskt släppa

Det som alltid borde

Kanske borde jag inte stannat, för du dräpte mig. Jag vet det nu.

Du trollade toner med dina fingrar längs min hud, smekte liv i det jag tystat.

Jag stannade upp för dina ögon och jag står här än. Inför dig.

Och kanske borde jag vänt om, lämnat dig vid vägkanten. Kanske borde jag tvinga din röst ur mitt inre. Vi var eld. Längs min rygg går eldröda spår av din vrede. Ord som klöste mig blodig. Jag lockade fram det i dig, det vet jag nu. Någonstans var vi båda skyldiga.

Jag minns alla nätter, alla timmar vid din hud. Minns det lika smärtsamt som mitt hjärtas slag. Blundar jag är du här, där du borde vara, där du inte är.

Du är gjuten i botten av det som är jag, jag vore inte jag utan dig.

Men du gick

i mitt hjärta är du alltid.

Blundar jag kan jag höra dina fotsteg vid mina.

Vi var eld, feber. Två öden sammanflätat.

Kanske bär jag dina slag med ära.

Mina händer minns din kind.

Ja vi slogs,

vi älskade.

När skymningen sänker sig hör jag toner av gitarr,

de vackraste läppar sjungandes en visa.

Och jag vet.

På återseende.

En ode till två söner

Det vackra tar mig, bär mig, Det är era leende. Hos er är alla sagor sanna, sagor om drakar, riddare och prinsessor. Ni lever varje dag med livet framför era fötter.

Jag bar er en gång, nära mitt hjärta, i min själ bär jag er än.

Hos er är varje dag ett äventyr, vägen till skolan är full av mysterier och möjligheter. Världen är snö och era leenden bär löften om sommar. Med er är det julgran och pepparkakor, varje natt vilar änglar vid era andetag. Det är fullkomligt.

Vad gjorde jag innan er, vid vad för sorts sanning lutade jag mina axlar? innan er..

Jag minns att tiden stannade när ni kom, att det höll andan, nästan bävade inför det vackra som var ni, det som är. Klockan saktade ner och alla skuggor jag bar på vek undan. Det var magi.

Era fötter sjunger sånger mot våra golv och er glädje är ren, så oförstörd, trots att ni är äldre idag. Min bön är att det alltid får vara så. Låt varje dag vara öm och rättvis.

Så går min bön: " Skona mina barn".

Vad gjorde mina armar innan de höll er? Av vilken anledning slog mitt hjärta?

Kanske väntade jag er.

Kanske visste jag,

att ni skulle komma.

Kanske därför