Vila

Idag ligger vemodet och slumrar, även den som bär sorg behöver vila.

Jag har tänt ljus och snön har förvandlat landskapet till en saga. Det luktar pepparkakor och på spisen puttrar det som ska bli julgodis. Förväntningarna i mina söners ögon är helande för min själ.

I alla vrår sitter tomtar och vår julängel står där hon alltid står vid jul, där hon alltid kommer att stå. Alla ljud dämpas av snön och mitt träd är fyllt av domherrar.

Nä, det är inget vemod idag, ingen sorg, inget dunkel.

Idag slår mitt hjärta i takt med tiden, Det är vila.

Alla bär vi vingar

Jag är åklagare, jag är domare. Jag är min egen bödel.

Varje kväll ställs jag till svars, jag befinnes skyldig, varenda kväll.

Det är skuld jag bär på mina axlar, det är blod på mina händer.

Tungt är regnet mot min hud.

Vi gör alla vad vi kan för att överleva, vi är djur, hyenor.

Vi flockas vid liken av dom som inte höll hela resan. Rovdjur.

Vi blottar våra tänder mot varann.

Min rygg har tagit emot många knivar och kanske är jag en smula bitter.

En aning ledsen. Kanske är jag härdad.

Min egen värsta fiende är jag, så som du är din.

Vi kan inte fly.

Vi har ingenstans att gömma oss.

Jag tror att vi alla bär vingar, vi kommer bara inte ihåg hur vi använder dom. Kan du lära mig? Dina ord söver mig, alla dessa löften, all närhet. Vem var du alla de där gångerna, vad ville du mig? Vad vill du mig nu?

Varje kväll står jag framför min spegel och tvingar mig möta mina egna ögon. Skuld är inte vackert.. Skuld är blodsmak. det är tårarna du kväver om natten i din kudde.

Skuld är kniven du hugger i den som står brevid.

Ja, vi bär vingar.

Vi minns bara inte.

Man gör vad man kan

Jag spelar teater, bygger dimridåer, luftslott. För att du inte ska se hur liten människa jag är. Hur hjälplös jag är emot tiden, hur fångad jag är.Jag går på stigar och slätter där ingen människa borde gå.Jag gör det för att jag måste, inte för att jag vill. Längst bak på tungan känner jag smaken av blod. Mina fötter vandrar på glas för att ständigt påminna mig om att ni finns, och vem jag var när ni var här.

Jag ser dig ibland. På någon parkbänk, i en affär, på vårdcentralen. Jag ser dig och mitt hjärta hoppar ett slag. Dina ögon är som för tio år sedan, jag har fyllt tusen..

Ja, dagar har gått, de har förvandlats till år men din hud är den samma.

Du ler som då.

Jag saknar dig.

Ändå kan jag inte gå tillbaka, jag kan inte spela samma teater två gånger.

Den rollen är utplånad och död.

Men nog minns jag..

Jag gör som alla andra. Jag blundar och låtsas. Jag rätar på mig, skakar av mig alla minnen och går vidare.Självsäker och rakryggad .

Men förr eller senare blir man avslöjad, är det inte så?

För eller senare står man naken och har ingenstans att gömma sig.

Förr eller senare måste man vända om och ta sig hem.

jul

Mörkret smeker snön där ute och inget ljuvligare finns än det. I alla fönster glimmar tusentals stjärnor, sjunger löften om mirakel. Det är hemligheternas tid. Då de små gläntar på dörrar, prassel av julklappspapper lukten av gran. Utanför viner vinden, inne är det värme och glögg.

Om jag blundar riktigt hårt kan jag låtsas att allt är okej. Jag kan låtsas att alla fick mirakel, att ingen satt ensam. Att alla barn fick nyfiket rota i skåpen på jakt efter klappar. Blundar jag riktigt hårt kan världen bli perfekt om så för en liten stund.

Önskar att alla barn fick en jul utan föräldrar som slocknar i soffan, en tid av kramar. Du är där ute, du som aldrig fick uppleva stillheten i en julnatt. Aldrig blev smekt över kinden, aldrig drack för mycket julmust. Du finns, din historia är smärtsam och verklig. Vad jag ber för är att du talar. För du var inte ensam, du är inte ensam.

En ode till två söner

Det vackra tar mig, bär mig, Det är era leende. Hos er är alla sagor sanna, sagor om drakar, riddare och prinsessor. Ni lever varje dag med livet framför era fötter.

Jag bar er en gång, nära mitt hjärta, i min själ bär jag er än.

Hos er är varje dag ett äventyr, vägen till skolan är full av mysterier och möjligheter. Världen är snö och era leenden bär löften om sommar. Med er är det julgran och pepparkakor, varje natt vilar änglar vid era andetag. Det är fullkomligt.

Vad gjorde jag innan er, vid vad för sorts sanning lutade jag mina axlar? innan er..

Jag minns att tiden stannade när ni kom, att det höll andan, nästan bävade inför det vackra som var ni, det som är. Klockan saktade ner och alla skuggor jag bar på vek undan. Det var magi.

Era fötter sjunger sånger mot våra golv och er glädje är ren, så oförstörd, trots att ni är äldre idag. Min bön är att det alltid får vara så. Låt varje dag vara öm och rättvis.

Så går min bön: " Skona mina barn".

Vad gjorde mina armar innan de höll er? Av vilken anledning slog mitt hjärta?

Kanske väntade jag er.

Kanske visste jag,

att ni skulle komma.

Kanske därför

inledning

Det är de små detaljerna som skapar det stora i livet.. Ni vet den där turen till ICA, de borttappade vantarna, varm choklad och den där filmen. Men det är också i de små detaljerna som det är så lätt att tappa bort sig. Att komma ihåg att andas, att inte glömma att jag existerar. För jag finns.. du finns.

Det är med pennan jag lever, vad du drivs av vet jag inte, vet du?

Så varför skriver jag?

Allt som lever kan dräpas, utplånas, men inte det skrivna ordet, det föds på nytt i varje människa som läser det. Jag vill att du läser, för att du finns, jag vet att du finns.. du är viktig.

Vi är mer än vad som ryms i verkligheten, vi är själ, vi är drömmar, tro och hopp. Vi är kärlek, men också så små när livet far fram med oss.

Klockan tickar, tiden går.. filmen rullar på tv och vad betyder ett par vantar? Den här minuten är en annan verklighet än den som var före. Vi åldras, vi lär, blir lite klokare för var dag. Vi läser fakta tidningar och tror att vi vet, men det gör vi inte. ICA finns imorgon med, älska idag köp smör imorgon.