Jag försvarar mina barn. Beskyddar de mina. Som en lejoninna. Familjen är den kärna jag utgår ifrån. Som en mamma. Som alla mammor borde. Men så är det ju inte, eller hur? Gång på gång ser man hur mödrar omilt puffar sina barns behov åt sidan för att sätta sina egna först. Tvingar sina små att bli en jämnårig. Vidrigt.
Jag tycker inte det är okej när man ser tolv- trettonåriga flickor bete sig som en tjugoåringar. Det är inte ok att skicka sina små söner till affären med inköpslistor. Det handlar om ansvar som vi har som vuxna. De har ett helt liv med vuxenhet. Bevara dom för guds skull..
Jag blir så frustrerad när man hör föräldrar gulla och dalta med barn enbart för att vinna på det själva. Nej jag är inte felfri, jag gör misstag, det hör till. Men inte medvetet, det är skillnaden.
Aldrig medvetet.
Om man istället kunde se sina barn.. och man, flickvän eller vad man nu har för social status bli något heligt, något man jobbar för, något man ömmar för så kanske vi inte skulle ha femtonåriga flickor som släpper till för vem som helst. Vi kanske kunde stärka våra söner, och kanske kunde vi undvika en del problem som är fullständigt onödiga.
Eller? Vad tror ni?
