Vår

Det har blivit ett skifte och där det förut var mörkt är nu ljust. Folk vänder sina ansikten mot solen och allt det frusna böjer sig för våren. Mina barn har plockat blommor som nu står i glas på köksbordet. Från fotbollsplanen hörs skratt och gungorna vajar lite i vinden. Girigt söker man värme utmed husväggarna. Det har varit kallt länge. Mörkt. Men det är över nu. Det är vår och snart sommar. Då finns det inga skuggor att våndas i. Inga kalla händer och frusna öron. Längtar till filten på gräsmattan, efter kaffetermosen och bullarna, efter sand i skorna och kvällsmaten på balkongen. Men snart är vi där. Ljuvligt.

Skriver bok

Ville bara meddela att jag skriver en bok... därför är jag disträ och frånvarande. Därför är uppdateringen här skitdålig. Boken tar all min koncentration nu och ska få göra det till den är klar. Kommer droppa in då och då, mest för dagboks anteckningar inte så mycket texter-

Jordbävningar och sånt..

Det är jordbävning i Japan, människor drar efter andan, ändå är det Thailand som det pratas om mest. För där fanns det många svenskar, i Japan bara några. Slår man upp jordbävningar kan man läsa om sådana som skördat runt 800.000 liv. Visste du det? Inte jag heller, men nu vet jag. I bla Rwanda sker folkmord och mass- slakt, folk dör som flugor i rebellernas händer varje dag. Jag hör ingen prata om hjälpsändningar dit.

Haiti pratas det om, tack och lov eftersom hela stället numer inhyser barn i stort sett.. och sen har ju Mikael Persbrandt varit där och om han.. ja ni förstår. Men så här håller det på det, väljs åt dig vad du ska veta mer om, vad du ska bry dig om. Man tar hand om de sina, ju mer svenskar det involverar ju större nyhet för oss. Sorgligt. Undrar om amerikanarna hade strömmat till Japan om inte så stor del av ekonomin är knuten just dit..? Eller är jag orättvis nu? Tror faktiskt inte det. Tyvärr

Att beskydda de sina

Jag försvarar mina barn. Beskyddar de mina. Som en lejoninna. Familjen är den kärna jag utgår ifrån. Som en mamma. Som alla mammor borde. Men så är det ju inte, eller hur? Gång på gång ser man hur mödrar omilt puffar sina barns behov åt sidan för att sätta sina egna först. Tvingar sina små att bli en jämnårig. Vidrigt.

Jag tycker inte det är okej när man ser tolv- trettonåriga flickor bete sig som en tjugoåringar. Det är inte ok att skicka sina små söner till affären med inköpslistor. Det handlar om ansvar som vi har som vuxna. De har ett helt liv med vuxenhet. Bevara dom för guds skull..

Jag blir så frustrerad när man hör föräldrar gulla och dalta med barn enbart för att vinna på det själva. Nej jag är inte felfri, jag gör misstag, det hör till. Men inte medvetet, det är skillnaden.

Aldrig medvetet.

Om man istället kunde se sina barn.. och man, flickvän eller vad man nu har för social status bli något heligt, något man jobbar för, något man ömmar för så kanske vi inte skulle ha femtonåriga flickor som släpper till för vem som helst. Vi kanske kunde stärka våra söner, och kanske kunde vi undvika en del problem som är fullständigt onödiga.

Eller? Vad tror ni?

Regn

Idag är en tung dag, livet i mig är som livet på min fönsterruta. Regn. Tungt.

Jag går hand i hand med sorg och vrede, han är mig nära, min älskare.

Passionerat slänger han runt mig och viljelöst följer jag med, orkar inte kämpa.

Jag har byggt bo i en källare och jordlukten sticker i näsan.

fruktan är min ovän, vredgat är mitt sinne.

Jag är inte feg, jag knäböjer aldrig inför dig. Aldrig på knä.

Jag följer dig med blicken och en dag ska vi mötas ansikte mot ansikte, du vet det också.

Vi dansar runt varandra.

Idag är sommaren långt borta, min själ behöver solen.

Jag riktar mina ögon mot himlen

och ber.

För jag kan inget annat

vet inget annat.

Någonstans återvänder ett svar

och når mig

bara jag väntar

Blä för vinter

Åh vad jag längtar till sommaren! Är så trött på snö, kallt och.. blä. Längtar till linne, kjol och att fika ute! Jak till och med längtar efter getingar och sånt.. Barnen har tröttnat på att leka ute och jag kan inte klandra dom. Ett halvår drygt.. med snö... usch. Idag ska jag skriva på boken, måla vägg, dricka te och blänga ilsket på det som är utanför fönstret..

Av jord är du kommen..

Idag var det begravning. Det var vackert, stillsamt och rofyllt, så som hon skulle velat. Alla vi som var där kommer sörja henne något oerhört. Hon är hos farfar nu, den tanken ger tröst. Hon är sida vid sida på honom igen, så som det var i livet så är det nu i döden.. Lite symboliskt är det att hon begravdes på alla hjärtans dag, varje dag med henne var just det, ett hjärtas dag.

En visa för farmor

Nu har hon vandrat vidare, nu får hon vila. Hon som var styrkan i allt som är, hon som bar hjärtat. Jag kommer aldrig få se henne le, aldrig mer få höra skrattet som bodde så nära henne. Aldrig mer ska hennes händer röra sig över mat, disk och blommor, aldrig mer över min kind. Aldrig mer ska någon spela på gitarren, inte så som hon gjorde, inte så hängivet. Tystnat har nu alla historier om förr, alla förhoppningar om nu. Aldrig. Jag sörjer hennes kloka ögon, hennes sätt att alltid ha svar, förmåga att få de runt omkring sig göra bättre, inte av order utan för att hon var så äkta. Jag önskar jag kan bli det,som hon. Ingen sjukdom böjde henne, inget som hände krökte hennes rygg, inget som fanns på denna jord kunde på något sätt få henne sluta älska, och göra gott för de som ingen hade.

Farmor. Älskade farmor. Hur stor kan en saknad bli, hur kan det äta en människa. Jag vet inte. Jag vet bara att du inte är här och hur det värker av sorg. Älskar dig, alltid.

Kalas!

I morgon har mitt lilla hjärta sjuårskalas, Han har gått på tå hela dagen. Med största andakt har han placerat ballonger och serpentiner. Min fina. Tiden med barnen är som en liten bris mot kinden, ljuvlig, svalkande, en lisa för själen. Det är med med hjärtat de gör saker, de små. Utan baktankar. Nu sovaer han gott, och storebror också, själv smuttar jag på kaffe och försöker att inte bli sentimental och blödig.. Det var ju inte länge sen vi firade två årsdag , inte länge sen med blöjor och napp! Med ett stick av separations ångest ska jag snart gå och sova. Behöver ladda för imorgon.. med barn, ballonger och Bakugan tårta

Boktips

Tänkte bara snabbt titta in med boktips, tycker att människor läser på tok för lite ( och nä, ljudböcker räknas inte :D ) I alla fall här är boken ni absolut inte ska missa! Den är en härlig blandning råa detaljer, spänning.. lite Indiana Jones över det hela. Jag älskade den från första sidan till den sista. Skriv gärna vad ni tycker efter att ha läst den!

Det kom ett brev

Fick finaste brev av kärlek idag på ett papper som var format likt ett hjärta. På pappret står det vad kärlek är taget ur en snart nioårig pojke till sin mamma. Det är starkt dom orden, det känns och det värmer. Han har blivit stor nu, så stor att han kan lämna sitt uttryck på ett papper. Jag kunde inte lägga undan den i en låda utan den sitter nu i ram i mitt rum. Där den hör hemma, närmast mig.

en liten dikt

Tiden står stilla,

utanför dansar solen.

Det är sommar nu,

det mörka är över.

Över myrar och ängar

dansar vindar,

bjuder älvorna till dans.

Det är sommar nu,

kylan är död.

Över hustak och asfalt

smeker lukter,

mina fötter känner gräset

På fotbollsplanen

rör himlen era ben-

Änglar sover stilla

sövda av barns skratt.

Det är sommar nu,

döden vilar i hösten.

Det är sommar

inget ont lurar

i äppelträd,

i löv av björk.

Svalorna har byggt bo,

i tegelpannorna till mitt hus.

Jag har en del av himlen

i mina rum.

Nätterna doftar syrén

och inte ens mörkret

är mörkt.

Det är sommar nu,

jag vilar tryggt

i gryningen.

kunskap jag snappat upp, och som jag bjuder på i brist på ett riktigt inlägg

Det sägs att barn tål allt utom ett. De klarar av ilska, de klarar av skuld, allt överlever dom, förutom skam. Skam dödar ett barn. varför det är så är ganska enkelt att förstå. Det andra kommer utifrån, skam kommer inifrån.

om stort och om litet

Du la din hand i min och vi kröp ihop där på madrassen. Vi gjorde oss osynliga, när visaren tog ett steg framåt var vi redan glömda. Vi låg där och talade om stort och om litet. När de andra nästan mindes oss kröp vi ihop ännu mer och låg alldeles alldeles stilla, fnissande tystade vi varandra, som barn. Ja vi var som barn som kröp utmed buskar för att palla äpplen i en trädgård.

Jag frös lite och du svepte filten om oss, där låg jag sen och andades din hud, du luktar sommar. Vi höll om varandra där, mitt i rummet. Mitt ibland alla och osynliga. Vi valde bort nu, detta var våran stund. Mina fingrar följde ditt käkben och du log så där som bara du kan. Du målar bilder med din mun för mig. Om barn, hus, timlånga frukostar och skratt. Du målar så vackert. Du smeker varje ord med din tunga.

Vi gör allt för att behålla stunden, innan vi syns, reser oss och går sönder. Vi vet både du och jag att tiden håller på att rinna ut. " Vill du veta något hemligt? " sa du och i mitt öra viskade han det som inte fick talas. I ett trollslag var förtrollningen bruten. Vi syntes och du drogs ifrån mig. Våra ögon knöt band, band för att hålla i evigheter.

Madrassen är under min säng nu, jag kan fortfarande andas dig. Jag bär din hemlighet med vördnad till det att jag kan ge den tillbaka till dig. Nästa gång vi ses ska jag ta fram den där madrassen och vi ska krypa ihop som förr, men synliga.

Och vi ska tala om stort och om smått.

om du har dig på din sida

Jag blev uppfostrad att gå med ryggen rak.

Det måste man i en värld som ser ut som vår.

Jag fostrades till att ta ansvar för vad jag gör,

ta konsekvenserna av vad jag talar.

Ja, jag har gjort misstag, en del riktigt stora, en del mindre.

Jag har vunnit en del och ibland har jag förlorat.

Också jag har förlorat.

Jag blev lärd att om jag faller till backen så ska jag resa mig igen, och fortsätta gå. jag har lärt mig att aldrig bli besegrad. Att bli oövervinnlig.

Men vad gör du de stunder då själv är din egen fiende? Hur vinner man den kampen? Hur vinner man över självförakt? Genom vilja.

Rent och enkelt.

Om inte jag står på min sida gör ingen det.

Det finns stunder då jag har övergett mig. Lämnat mig döende på golvet. När jag slagit mig själv för att jag lät mig bli sårbar alla de där gångerna.

När du gick för andra gången tog du det som levde i mig med dig. Du tog allt jag gett och sköt det ifrån dig, jag kom för nära. Jag kan se det nu. Också du har murar.

Alla bär vi sköldar.

Det var vrede som drev mig , kanske var det hat,

eller kanske ville jag bara bli älskad..

Nu när jag ser tillbaka vet jag inte längre, men jag var förlorad.

Spillran av det som var jag ärrade den jag är idag.

Ibland när min själ drar mig mot avgrunden, känner jag suget i magen. Men jag hoppar inte, jag väljer att leva. För det är så det fungerar. Varje morgon, varje dag, varje timma måste man välja om man vill leva eller om man bara vill existera..

På en scen

Jag ångrar ingenting.

Kunde jag göra om allt skulle jag inte ändra på någonting.

Jag håller mitt förflutna högt, jag vill inte att ni tror någonting annat.

Allting jag sett, allting jag hört har bit för bit skapat den jag är idag, på gott och på ont.

Jag är vuxen nu. Och livet har inte blivit enklare, trots att det lovades mig. Varje dag är en dans på äggskal, klockan tickar, barn ska hämtas, mat ska lagas och mitt i allt finns jag. Vagt ibland, inte mer än en reflektion i skyltfönstret.. men någonstans i min själ finns jag. Jag gömmer mig bakom slöjor och murar, håller fasaden fin. Jag serverar er det ni frågar efter.

Kanske borde jag börja ta betalt i entrén, klippa biljetten och bjuda er att sitta ned. Kanske är mitt liv teater, en tom scen, en ensam strålkastare. Jag står där inför min publik blottad. Naken. Utlämnad. Det är kanske så jag vill ha det. På den scenen finns jag, jag är trygg där. Alla människor har en scen, en ridå, en strålkastare. En publik.

Jag vill vinna över tiden, skapa varje ögonblick som ett smycke att bära.

Ett smycke att föra vidare när min tid är slut.

Det sägs att man får veta sitt syfte på jorden när man ligger för döden. Det kommer som en insikt. Men säkert vet jag inte, jag lever. Varje dag lever jag, intill benen. Då kommer jag synas klart i fönsterna. Då bär jag svepning på scenen. Bit för bit läggs ännu en sten till de andra. De

reflekterar ljuset, ljuset som ingen tid rår på. Inget mörker.

att växa

Min ungdoms tid definieras av vilja att slå tillbaka. Höja rösten, revolution! Det var Imperiet och Cornelius Wresvik. Jag älskade att höras och synas, att stå på scen och att skriva. Så såg det ut.. min tonår. Jag bar kedjor runt halsen och vid två tillfällen funderade jag allvarligt på att ta mitt liv. Av ingen anledning alls mer än bara för att jag kunde.

Då kändes det som att man var ute och förändrade världen, man briljerade i prat om politik, man röstade rött och kände avsmak för de " vanliga " människorna. Det var " borgar brackor " och vi i arbetarklassen, vi mot dom. Timmar på caféer med kaffe och mentol cigaretter .

Jag kan se nu hur fel vi hade, hur lite vi visste.

Vi var barn i på tok för stora kläder.

Jag var tungsint men älskade rampljus, gillade punk och visor ,

höll mig kedjad och bröt mig loss, oftast med rakblad..

Sån var jag, komplex.

Det ryms mycket i en människa.

Jag flyttade hemifrån när jag var sexton. Flyttade till ny stad, till nya vänner. Några behöll man andra försvann. Jag hade hjärtesorg och depressioner, drack vin och skrev dikter.

Jag natt badade, drack öl och sjöng. Jag hamnade i fyllecell och blev hämtad av en kompis på cykel. Satt på paket hållaren hem. .

Nu är det lite drygt tjugo år och oändligt många lärdomar senare och jag kan se tillbaka på det barnet som en gång var jag. Hon som gick i sina kängor och aldrig sminkade sig för att det var ytligt,jag ser henne än.

Att växa upp gör ont. Det är skitigt, outhärdligt och maktlöst.

Det är galna stunder, skratt med vänner och brustna hjärtan.

Det är att lära sig vem som älskar en och vem som inte gör det.

Jag gjorde många misstag och för en del av dom har jag betalat väldigt dyrt. Det är en av de saker jag och det sextonåriga barnet fortfarande har gemensamt. Förluster. Det är så vi sitter ihop.

Så vi bär varandra.

en pappa och ett barn

Jag undrar så vad du tänker på , du lilla, där du vilar i pappas famn.

Han håller dig så ömt och så försiktigt, rädd för att du inte ska hålla.

Din lilla fot vilar i hans kupade hand.

Med sina armar vill han skydda dig mot världen,

du är så liten att hjärtan brister.

Vart vandrar dina ögon i pappas armar?

Likt en åskådare står jag utanför och ser magi hända.

När era blickar möts och ni förstår att ni alltid kommer att finnas.

Ni har getts till varandra så som mamma burit dig, så bär nu pappa.

Så kommer vi alltid att bära dig

Du har slutit dina ögon och slumrat till, pappa vågar inte andas. Hänförd.

Vad drömmer du, mitt älskade barn, du som bara erfarit en pappas armar.

En mammas hjärtslag.

Vars hjärtslag slagit samtidigt som mina.

Så här i minuterna efter att du anlänt så känner man livet.

Och lär sig frukta döden.

Mitt äskade lilla barn, pappa stryker över ditt huvud.

I sin själ avger han ett löfte, att stå vid din sida,

att försvara, att beskydda.

Han behöver inget säga, jag ser det i hans ögon.

Det är fint

Det är natt och staden sover.

Min andedräkt bildar små moln och trots min jacka fryser jag.

Stjärnorna leker tittut mellan molnen och månen lyser mild.

Det talas om en stjärna natten då Jesus föddes, en stjärna som lyste stark och klar,

som ledde de tre vise männen till krubban. En stjärna som vakade.

Det är fint.

Tänk sen på att det är samma himmel, nu som då.

Det är samma himmel.

Det är natt nu och staden sover.

Alla har fått förmågan att drömma. Förmågan att föda visioner.

vi måste bara tro att vi är bra nog. Att vi duger som vi är.

För då, bara då, är vi fria.

En dröm känner inga begränsningar, den lyfter din själ,

den lyser upp ditt ansikte.

Som stjärnan över krubban gjorde.

Den leder dom till dig.

Det är fint.

Det är natt nu och staden sover.

Jag lyssnar noga men himmelen är tyst och alla mina frågor seglar obesvarade likt flarn av

guld uppåt mot det svarta. Jag bestämde mig för att leva, inget mer.

Jag fimpade cigaretten tittade upp och log.

Jag vet inte om han hörde mig, men jag tror han log tillbaka.

Det är fint.

törnekrona

Jag andas tungt, andas alldeles stilla.

Nära, alltid i min ögonvrå, anar jag tiden.

Allt som var vi,

vänder jag mig om är ingen där.

Mina händer leker med alla krossade speglar,

I tidsrymder

I natten

Finns jag

Klamrande fast i det enda ljus som överlevt.

Jag vet att jag kan bättre

Jag vet att jag förtjänar bättre

Du gör det

Minnet av det som var du är för starkt

Därför har jag inget val

Jag väntar

plågad

Sargad

Men aldrig övervunnen.

På knä

Aldrig uppgiven

Jag tänker segra

Du gör det.

Ingen tvingade på mig törnekrona

Jag valde själv att bära den på mitt huvud.

Jag har den för att komma ihåg att älska.

Du gör det.

detta är jag

Här är jag, så här uttrycker jag mig. Kanske sticker det lite i ögonen på människor, en del kanske tycker man är pompös och överdriven. Eller hur var det nu " pretentiös " ! Men det är så jag talar, så jag tänker, det är på det sättet jag finns. Det finns hur mycket bloggar som helst där ute och det finns säkert någon för alla. De som väljer att läsa min blogg och andra liknande gör ju troligtvis det för att de gillar det.. och en och annan hamnade kanske här av misstag... vad vet jag..

Jag modellerar mina kommentarer så att jag måste godkänna dem först. Det har jag valt att göra av flera anledningar. En del människor har påpekat att de inte kan lämna kommentar, kollar upp det. Så! Det var nog allt just nu tror jag ;) !

Status

Lever. Andas. Ett tag till. Bara för ett par mil till.

Syster

Tiden ligger som spindelväv på våra golv. Hand i hand , sida vid sida ligger vi där. Två öden, två hjärtan. Vi behöver inga ord, inga ljud. Utanför vandrar månen men här innanför andas vi inte. Vad som band oss samman vet jag inte, kanske var det våra själar som fann ro i varandra. Kanske var det ärren vi bar. Syster.

Vi var andra då, i början. Fjorton och på väg mot hundra. Minns du det? Hand i hand rusade vi blint över den snötäckta marken. Vi jagade var, aldrig jagade. Men vi sökte en drake att dräpa. Det fanns ingen drake syster. Jag vet det nu. Det. Fanns. Aldrig. Någon. Drake.

Bara vi, du och jag.

Vi har levt våra liv på samma sjukhus, bara i olika korridorer, lät jag min hand vila mot väggen visste jag att din hand skulle finna min.. Och de skulle vila där emot varandra. Kanske var det galenskap men spelar det någon roll?

Jag tog lite spindelväv i min hand och gav dig det, där på golvet. Det är tid nu syster, använd den.

Det är kärlek

Jag fångade dig idag, för en liten stund vilade du mot min handflata. Det var så vackert, så skört. Du vilade dina vingar och sedan flög du vidare. Lämnade mig där, andlös. Jag ska alltid vårda de där sekunderna, ära dom. Då när du var hos mig. På den korta tid där i min handflata lärde du mig att förlust är en gåva. Man växer av att sakna, man lär sig se dom man har runt sig annorlunda. För de är där, de är inte försvunna. Du flög vidare, jag tror din resa var mot solen. Du lyser för mig.

Det är kärlek

frustration

Idag känns min kropp för trång, det är så mycket jag i mig som vill slå sig fri att huden är i vägen.Jag vill skrika från hustaken. Jag vill fånga snöflingor i mina händer, bygga lyktor.

Jag vill vara fri.

Jag vet inte vad jag ska göra av alla ord, alla sanningar, allt det som jag samlat och som givits mig. Vet inte vart jag ska börja och därför står jag still precis här. Här.

Jag borde vara där.

Jag vet det, Du vet det.

Jag har syndat , framför allt mot mig själv, men även mot de jag har omkring mig. Jag har förringat mina gåvor, mitt kall..

Vad är en människa utan passion? Ett skal endast. Ett skal utan drömmar, aska för vinden.

Men när passionen väcker mer frågor än svar vad gör man då?

I stjärnorna har tiden byggt bo. Tidsåldrar har passerat så kommer även vår att göra. Natten är aldrig långt borta och som pärlor viskar de löften om andra tider. Om natten är lång så följs den av dagsljus. Jag skriver, jag lever, det räcker långt.

Du kallade det kärlek

Du kallade det kärlek, alla de där nätterna då du frös min själ till is.

Då du straffade mig, min hud minns det än.. Dina slag, dina kalla ögon.

Om du bara visste hur mycket jag fruktade dig då. Älskade.

Hur livet far fram med oss.. som papper för vinden. Ord som aldrig blev sagda.

Jag såg din mun röra sig men jag hörde inte vad du sa. Vad sa du älskade?

Vad ville du mig alla de där gångerna, alla de där åren?

Du är ständigt med mig, både i min hud och i min själ.

Ingen, ingen har skadat mig som du.

Jag har aldrig, aldrig älskat någon så hårt, så besinningslöst som dig.

Du är inte här nu. Och i min själ bor förtvivlan.

Dina steg vandrar brevid någon annan.

Gör hon dig lycklig?

Jag hoppas det.

Att älska är inte alltid att hålla kvar utan att faktiskt släppa

uppmaning till vuxna

Överallt runt mig hör jag barn. Skratt, sånger men också tårar, vånda. Vad gör vi mot våra små? Pappan i trappan brevid dricker sina drinkar när sonen är i skolan och ingen vet vad som händer med den pojkens själ när han kommer hem. Eller han på gården bakom vars hand lämnat märken på sin lilla flicka. Alla dom som ligger och lyssnar efter fotsteg på nätterna. Och så du och jag.

Vi som vet. Vi som sviker.

För vi är tysta. Vi blundar.

Hur ska de någonsin förlåta oss för att vi lämnade dom där..