Det kom ett brev

Fick finaste brev av kärlek idag på ett papper som var format likt ett hjärta. På pappret står det vad kärlek är taget ur en snart nioårig pojke till sin mamma. Det är starkt dom orden, det känns och det värmer. Han har blivit stor nu, så stor att han kan lämna sitt uttryck på ett papper. Jag kunde inte lägga undan den i en låda utan den sitter nu i ram i mitt rum. Där den hör hemma, närmast mig.

om du har dig på din sida

Jag blev uppfostrad att gå med ryggen rak.

Det måste man i en värld som ser ut som vår.

Jag fostrades till att ta ansvar för vad jag gör,

ta konsekvenserna av vad jag talar.

Ja, jag har gjort misstag, en del riktigt stora, en del mindre.

Jag har vunnit en del och ibland har jag förlorat.

Också jag har förlorat.

Jag blev lärd att om jag faller till backen så ska jag resa mig igen, och fortsätta gå. jag har lärt mig att aldrig bli besegrad. Att bli oövervinnlig.

Men vad gör du de stunder då själv är din egen fiende? Hur vinner man den kampen? Hur vinner man över självförakt? Genom vilja.

Rent och enkelt.

Om inte jag står på min sida gör ingen det.

Det finns stunder då jag har övergett mig. Lämnat mig döende på golvet. När jag slagit mig själv för att jag lät mig bli sårbar alla de där gångerna.

När du gick för andra gången tog du det som levde i mig med dig. Du tog allt jag gett och sköt det ifrån dig, jag kom för nära. Jag kan se det nu. Också du har murar.

Alla bär vi sköldar.

Det var vrede som drev mig , kanske var det hat,

eller kanske ville jag bara bli älskad..

Nu när jag ser tillbaka vet jag inte längre, men jag var förlorad.

Spillran av det som var jag ärrade den jag är idag.

Ibland när min själ drar mig mot avgrunden, känner jag suget i magen. Men jag hoppar inte, jag väljer att leva. För det är så det fungerar. Varje morgon, varje dag, varje timma måste man välja om man vill leva eller om man bara vill existera..

Det är fint

Det är natt och staden sover.

Min andedräkt bildar små moln och trots min jacka fryser jag.

Stjärnorna leker tittut mellan molnen och månen lyser mild.

Det talas om en stjärna natten då Jesus föddes, en stjärna som lyste stark och klar,

som ledde de tre vise männen till krubban. En stjärna som vakade.

Det är fint.

Tänk sen på att det är samma himmel, nu som då.

Det är samma himmel.

Det är natt nu och staden sover.

Alla har fått förmågan att drömma. Förmågan att föda visioner.

vi måste bara tro att vi är bra nog. Att vi duger som vi är.

För då, bara då, är vi fria.

En dröm känner inga begränsningar, den lyfter din själ,

den lyser upp ditt ansikte.

Som stjärnan över krubban gjorde.

Den leder dom till dig.

Det är fint.

Det är natt nu och staden sover.

Jag lyssnar noga men himmelen är tyst och alla mina frågor seglar obesvarade likt flarn av

guld uppåt mot det svarta. Jag bestämde mig för att leva, inget mer.

Jag fimpade cigaretten tittade upp och log.

Jag vet inte om han hörde mig, men jag tror han log tillbaka.

Det är fint.

törnekrona

Jag andas tungt, andas alldeles stilla.

Nära, alltid i min ögonvrå, anar jag tiden.

Allt som var vi,

vänder jag mig om är ingen där.

Mina händer leker med alla krossade speglar,

I tidsrymder

I natten

Finns jag

Klamrande fast i det enda ljus som överlevt.

Jag vet att jag kan bättre

Jag vet att jag förtjänar bättre

Du gör det

Minnet av det som var du är för starkt

Därför har jag inget val

Jag väntar

plågad

Sargad

Men aldrig övervunnen.

På knä

Aldrig uppgiven

Jag tänker segra

Du gör det.

Ingen tvingade på mig törnekrona

Jag valde själv att bära den på mitt huvud.

Jag har den för att komma ihåg att älska.

Du gör det.

frustration

Idag känns min kropp för trång, det är så mycket jag i mig som vill slå sig fri att huden är i vägen.Jag vill skrika från hustaken. Jag vill fånga snöflingor i mina händer, bygga lyktor.

Jag vill vara fri.

Jag vet inte vad jag ska göra av alla ord, alla sanningar, allt det som jag samlat och som givits mig. Vet inte vart jag ska börja och därför står jag still precis här. Här.

Jag borde vara där.

Jag vet det, Du vet det.

Jag har syndat , framför allt mot mig själv, men även mot de jag har omkring mig. Jag har förringat mina gåvor, mitt kall..

Vad är en människa utan passion? Ett skal endast. Ett skal utan drömmar, aska för vinden.

Men när passionen väcker mer frågor än svar vad gör man då?

I stjärnorna har tiden byggt bo. Tidsåldrar har passerat så kommer även vår att göra. Natten är aldrig långt borta och som pärlor viskar de löften om andra tider. Om natten är lång så följs den av dagsljus. Jag skriver, jag lever, det räcker långt.

Det här med å dö

Det är pianospel, en stråle sol smeker havskanten. Lukten av tång och varm sten leker med mina sinnen. När jag står där, på klippan nära horisonten, då känner jag livet riva i mig. Är det så här att dö? Stannar allt upp? Är det som det där djupa andetaget man drar på morgonen, innan man sätter på kaffet, det där absolut första, är det så det är? I en blinkning är du i en annan verklighet.. Undrar just om jag kommer att trivas att vara död.. Är det vackert där som här? Här ligger barnen på mage och fiskar krabbor, deras skratt formar pärlor i rad, ett sånt där radband. Ovanför mitt huvud svävar fiskmåsar och något inuti vill skrika med dom.

Tänk alla de där rapsfälten man sprang i som barn, och de där brännässlorna, de gjorde så vansinnigt ont.. Fast jag skulle nog sakna dem också.. om jag dog nu menar jag..

De flesta säger att man somnat in, det gillar inte jag. Jag vill va beredd, veta att nu, nu gäller det. Jag vill kunna känna hela processen igenom, och veta vad som hänt när jag kliver ut där, på andra sidan.. ( av vad? )

Hon sa hon såg änglar

Det berättades för mig om en flicka som säger sig se änglar. Det är vackert. För varför skulle inte änglar stå utanför hennes fönster och vaka? Renheten i ett barn är så genuint, så starkt att himlen böjer sig. Jag önskar alla barn fick se dom, änglarna. En glimt, en smekning av en vinge.

Att sakta vaggas av deras viskande sånger.

Vem vet vad ett barn ser med sitt hjärtas ögon?

Vem kan sätta dom orden på pränt..

Ja hon ser änglar, jag tror på det.

Det är vackert.

Alla bär vi vingar

Jag är åklagare, jag är domare. Jag är min egen bödel.

Varje kväll ställs jag till svars, jag befinnes skyldig, varenda kväll.

Det är skuld jag bär på mina axlar, det är blod på mina händer.

Tungt är regnet mot min hud.

Vi gör alla vad vi kan för att överleva, vi är djur, hyenor.

Vi flockas vid liken av dom som inte höll hela resan. Rovdjur.

Vi blottar våra tänder mot varann.

Min rygg har tagit emot många knivar och kanske är jag en smula bitter.

En aning ledsen. Kanske är jag härdad.

Min egen värsta fiende är jag, så som du är din.

Vi kan inte fly.

Vi har ingenstans att gömma oss.

Jag tror att vi alla bär vingar, vi kommer bara inte ihåg hur vi använder dom. Kan du lära mig? Dina ord söver mig, alla dessa löften, all närhet. Vem var du alla de där gångerna, vad ville du mig? Vad vill du mig nu?

Varje kväll står jag framför min spegel och tvingar mig möta mina egna ögon. Skuld är inte vackert.. Skuld är blodsmak. det är tårarna du kväver om natten i din kudde.

Skuld är kniven du hugger i den som står brevid.

Ja, vi bär vingar.

Vi minns bara inte.

jul

Mörkret smeker snön där ute och inget ljuvligare finns än det. I alla fönster glimmar tusentals stjärnor, sjunger löften om mirakel. Det är hemligheternas tid. Då de små gläntar på dörrar, prassel av julklappspapper lukten av gran. Utanför viner vinden, inne är det värme och glögg.

Om jag blundar riktigt hårt kan jag låtsas att allt är okej. Jag kan låtsas att alla fick mirakel, att ingen satt ensam. Att alla barn fick nyfiket rota i skåpen på jakt efter klappar. Blundar jag riktigt hårt kan världen bli perfekt om så för en liten stund.

Önskar att alla barn fick en jul utan föräldrar som slocknar i soffan, en tid av kramar. Du är där ute, du som aldrig fick uppleva stillheten i en julnatt. Aldrig blev smekt över kinden, aldrig drack för mycket julmust. Du finns, din historia är smärtsam och verklig. Vad jag ber för är att du talar. För du var inte ensam, du är inte ensam.

inledning

Det är de små detaljerna som skapar det stora i livet.. Ni vet den där turen till ICA, de borttappade vantarna, varm choklad och den där filmen. Men det är också i de små detaljerna som det är så lätt att tappa bort sig. Att komma ihåg att andas, att inte glömma att jag existerar. För jag finns.. du finns.

Det är med pennan jag lever, vad du drivs av vet jag inte, vet du?

Så varför skriver jag?

Allt som lever kan dräpas, utplånas, men inte det skrivna ordet, det föds på nytt i varje människa som läser det. Jag vill att du läser, för att du finns, jag vet att du finns.. du är viktig.

Vi är mer än vad som ryms i verkligheten, vi är själ, vi är drömmar, tro och hopp. Vi är kärlek, men också så små när livet far fram med oss.

Klockan tickar, tiden går.. filmen rullar på tv och vad betyder ett par vantar? Den här minuten är en annan verklighet än den som var före. Vi åldras, vi lär, blir lite klokare för var dag. Vi läser fakta tidningar och tror att vi vet, men det gör vi inte. ICA finns imorgon med, älska idag köp smör imorgon.