Att beskydda de sina

Jag försvarar mina barn. Beskyddar de mina. Som en lejoninna. Familjen är den kärna jag utgår ifrån. Som en mamma. Som alla mammor borde. Men så är det ju inte, eller hur? Gång på gång ser man hur mödrar omilt puffar sina barns behov åt sidan för att sätta sina egna först. Tvingar sina små att bli en jämnårig. Vidrigt.

Jag tycker inte det är okej när man ser tolv- trettonåriga flickor bete sig som en tjugoåringar. Det är inte ok att skicka sina små söner till affären med inköpslistor. Det handlar om ansvar som vi har som vuxna. De har ett helt liv med vuxenhet. Bevara dom för guds skull..

Jag blir så frustrerad när man hör föräldrar gulla och dalta med barn enbart för att vinna på det själva. Nej jag är inte felfri, jag gör misstag, det hör till. Men inte medvetet, det är skillnaden.

Aldrig medvetet.

Om man istället kunde se sina barn.. och man, flickvän eller vad man nu har för social status bli något heligt, något man jobbar för, något man ömmar för så kanske vi inte skulle ha femtonåriga flickor som släpper till för vem som helst. Vi kanske kunde stärka våra söner, och kanske kunde vi undvika en del problem som är fullständigt onödiga.

Eller? Vad tror ni?

Kalas!

I morgon har mitt lilla hjärta sjuårskalas, Han har gått på tå hela dagen. Med största andakt har han placerat ballonger och serpentiner. Min fina. Tiden med barnen är som en liten bris mot kinden, ljuvlig, svalkande, en lisa för själen. Det är med med hjärtat de gör saker, de små. Utan baktankar. Nu sovaer han gott, och storebror också, själv smuttar jag på kaffe och försöker att inte bli sentimental och blödig.. Det var ju inte länge sen vi firade två årsdag , inte länge sen med blöjor och napp! Med ett stick av separations ångest ska jag snart gå och sova. Behöver ladda för imorgon.. med barn, ballonger och Bakugan tårta

Det kom ett brev

Fick finaste brev av kärlek idag på ett papper som var format likt ett hjärta. På pappret står det vad kärlek är taget ur en snart nioårig pojke till sin mamma. Det är starkt dom orden, det känns och det värmer. Han har blivit stor nu, så stor att han kan lämna sitt uttryck på ett papper. Jag kunde inte lägga undan den i en låda utan den sitter nu i ram i mitt rum. Där den hör hemma, närmast mig.

kunskap jag snappat upp, och som jag bjuder på i brist på ett riktigt inlägg

Det sägs att barn tål allt utom ett. De klarar av ilska, de klarar av skuld, allt överlever dom, förutom skam. Skam dödar ett barn. varför det är så är ganska enkelt att förstå. Det andra kommer utifrån, skam kommer inifrån.

en pappa och ett barn

Jag undrar så vad du tänker på , du lilla, där du vilar i pappas famn.

Han håller dig så ömt och så försiktigt, rädd för att du inte ska hålla.

Din lilla fot vilar i hans kupade hand.

Med sina armar vill han skydda dig mot världen,

du är så liten att hjärtan brister.

Vart vandrar dina ögon i pappas armar?

Likt en åskådare står jag utanför och ser magi hända.

När era blickar möts och ni förstår att ni alltid kommer att finnas.

Ni har getts till varandra så som mamma burit dig, så bär nu pappa.

Så kommer vi alltid att bära dig

Du har slutit dina ögon och slumrat till, pappa vågar inte andas. Hänförd.

Vad drömmer du, mitt älskade barn, du som bara erfarit en pappas armar.

En mammas hjärtslag.

Vars hjärtslag slagit samtidigt som mina.

Så här i minuterna efter att du anlänt så känner man livet.

Och lär sig frukta döden.

Mitt äskade lilla barn, pappa stryker över ditt huvud.

I sin själ avger han ett löfte, att stå vid din sida,

att försvara, att beskydda.

Han behöver inget säga, jag ser det i hans ögon.

uppmaning till vuxna

Överallt runt mig hör jag barn. Skratt, sånger men också tårar, vånda. Vad gör vi mot våra små? Pappan i trappan brevid dricker sina drinkar när sonen är i skolan och ingen vet vad som händer med den pojkens själ när han kommer hem. Eller han på gården bakom vars hand lämnat märken på sin lilla flicka. Alla dom som ligger och lyssnar efter fotsteg på nätterna. Och så du och jag.

Vi som vet. Vi som sviker.

För vi är tysta. Vi blundar.

Hur ska de någonsin förlåta oss för att vi lämnade dom där..

En ode till två söner

Det vackra tar mig, bär mig, Det är era leende. Hos er är alla sagor sanna, sagor om drakar, riddare och prinsessor. Ni lever varje dag med livet framför era fötter.

Jag bar er en gång, nära mitt hjärta, i min själ bär jag er än.

Hos er är varje dag ett äventyr, vägen till skolan är full av mysterier och möjligheter. Världen är snö och era leenden bär löften om sommar. Med er är det julgran och pepparkakor, varje natt vilar änglar vid era andetag. Det är fullkomligt.

Vad gjorde jag innan er, vid vad för sorts sanning lutade jag mina axlar? innan er..

Jag minns att tiden stannade när ni kom, att det höll andan, nästan bävade inför det vackra som var ni, det som är. Klockan saktade ner och alla skuggor jag bar på vek undan. Det var magi.

Era fötter sjunger sånger mot våra golv och er glädje är ren, så oförstörd, trots att ni är äldre idag. Min bön är att det alltid får vara så. Låt varje dag vara öm och rättvis.

Så går min bön: " Skona mina barn".

Vad gjorde mina armar innan de höll er? Av vilken anledning slog mitt hjärta?

Kanske väntade jag er.

Kanske visste jag,

att ni skulle komma.

Kanske därför