om du har dig på din sida

Jag blev uppfostrad att gå med ryggen rak.

Det måste man i en värld som ser ut som vår.

Jag fostrades till att ta ansvar för vad jag gör,

ta konsekvenserna av vad jag talar.

Ja, jag har gjort misstag, en del riktigt stora, en del mindre.

Jag har vunnit en del och ibland har jag förlorat.

Också jag har förlorat.

Jag blev lärd att om jag faller till backen så ska jag resa mig igen, och fortsätta gå. jag har lärt mig att aldrig bli besegrad. Att bli oövervinnlig.

Men vad gör du de stunder då själv är din egen fiende? Hur vinner man den kampen? Hur vinner man över självförakt? Genom vilja.

Rent och enkelt.

Om inte jag står på min sida gör ingen det.

Det finns stunder då jag har övergett mig. Lämnat mig döende på golvet. När jag slagit mig själv för att jag lät mig bli sårbar alla de där gångerna.

När du gick för andra gången tog du det som levde i mig med dig. Du tog allt jag gett och sköt det ifrån dig, jag kom för nära. Jag kan se det nu. Också du har murar.

Alla bär vi sköldar.

Det var vrede som drev mig , kanske var det hat,

eller kanske ville jag bara bli älskad..

Nu när jag ser tillbaka vet jag inte längre, men jag var förlorad.

Spillran av det som var jag ärrade den jag är idag.

Ibland när min själ drar mig mot avgrunden, känner jag suget i magen. Men jag hoppar inte, jag väljer att leva. För det är så det fungerar. Varje morgon, varje dag, varje timma måste man välja om man vill leva eller om man bara vill existera..

På en scen

Jag ångrar ingenting.

Kunde jag göra om allt skulle jag inte ändra på någonting.

Jag håller mitt förflutna högt, jag vill inte att ni tror någonting annat.

Allting jag sett, allting jag hört har bit för bit skapat den jag är idag, på gott och på ont.

Jag är vuxen nu. Och livet har inte blivit enklare, trots att det lovades mig. Varje dag är en dans på äggskal, klockan tickar, barn ska hämtas, mat ska lagas och mitt i allt finns jag. Vagt ibland, inte mer än en reflektion i skyltfönstret.. men någonstans i min själ finns jag. Jag gömmer mig bakom slöjor och murar, håller fasaden fin. Jag serverar er det ni frågar efter.

Kanske borde jag börja ta betalt i entrén, klippa biljetten och bjuda er att sitta ned. Kanske är mitt liv teater, en tom scen, en ensam strålkastare. Jag står där inför min publik blottad. Naken. Utlämnad. Det är kanske så jag vill ha det. På den scenen finns jag, jag är trygg där. Alla människor har en scen, en ridå, en strålkastare. En publik.

Jag vill vinna över tiden, skapa varje ögonblick som ett smycke att bära.

Ett smycke att föra vidare när min tid är slut.

Det sägs att man får veta sitt syfte på jorden när man ligger för döden. Det kommer som en insikt. Men säkert vet jag inte, jag lever. Varje dag lever jag, intill benen. Då kommer jag synas klart i fönsterna. Då bär jag svepning på scenen. Bit för bit läggs ännu en sten till de andra. De

reflekterar ljuset, ljuset som ingen tid rår på. Inget mörker.

att växa

Min ungdoms tid definieras av vilja att slå tillbaka. Höja rösten, revolution! Det var Imperiet och Cornelius Wresvik. Jag älskade att höras och synas, att stå på scen och att skriva. Så såg det ut.. min tonår. Jag bar kedjor runt halsen och vid två tillfällen funderade jag allvarligt på att ta mitt liv. Av ingen anledning alls mer än bara för att jag kunde.

Då kändes det som att man var ute och förändrade världen, man briljerade i prat om politik, man röstade rött och kände avsmak för de " vanliga " människorna. Det var " borgar brackor " och vi i arbetarklassen, vi mot dom. Timmar på caféer med kaffe och mentol cigaretter .

Jag kan se nu hur fel vi hade, hur lite vi visste.

Vi var barn i på tok för stora kläder.

Jag var tungsint men älskade rampljus, gillade punk och visor ,

höll mig kedjad och bröt mig loss, oftast med rakblad..

Sån var jag, komplex.

Det ryms mycket i en människa.

Jag flyttade hemifrån när jag var sexton. Flyttade till ny stad, till nya vänner. Några behöll man andra försvann. Jag hade hjärtesorg och depressioner, drack vin och skrev dikter.

Jag natt badade, drack öl och sjöng. Jag hamnade i fyllecell och blev hämtad av en kompis på cykel. Satt på paket hållaren hem. .

Nu är det lite drygt tjugo år och oändligt många lärdomar senare och jag kan se tillbaka på det barnet som en gång var jag. Hon som gick i sina kängor och aldrig sminkade sig för att det var ytligt,jag ser henne än.

Att växa upp gör ont. Det är skitigt, outhärdligt och maktlöst.

Det är galna stunder, skratt med vänner och brustna hjärtan.

Det är att lära sig vem som älskar en och vem som inte gör det.

Jag gjorde många misstag och för en del av dom har jag betalat väldigt dyrt. Det är en av de saker jag och det sextonåriga barnet fortfarande har gemensamt. Förluster. Det är så vi sitter ihop.

Så vi bär varandra.