Det som alltid borde

Kanske borde jag inte stannat, för du dräpte mig. Jag vet det nu.

Du trollade toner med dina fingrar längs min hud, smekte liv i det jag tystat.

Jag stannade upp för dina ögon och jag står här än. Inför dig.

Och kanske borde jag vänt om, lämnat dig vid vägkanten. Kanske borde jag tvinga din röst ur mitt inre. Vi var eld. Längs min rygg går eldröda spår av din vrede. Ord som klöste mig blodig. Jag lockade fram det i dig, det vet jag nu. Någonstans var vi båda skyldiga.

Jag minns alla nätter, alla timmar vid din hud. Minns det lika smärtsamt som mitt hjärtas slag. Blundar jag är du här, där du borde vara, där du inte är.

Du är gjuten i botten av det som är jag, jag vore inte jag utan dig.

Men du gick

i mitt hjärta är du alltid.

Blundar jag kan jag höra dina fotsteg vid mina.

Vi var eld, feber. Två öden sammanflätat.

Kanske bär jag dina slag med ära.

Mina händer minns din kind.

Ja vi slogs,

vi älskade.

När skymningen sänker sig hör jag toner av gitarr,

de vackraste läppar sjungandes en visa.

Och jag vet.

På återseende.