att växa

Min ungdoms tid definieras av vilja att slå tillbaka. Höja rösten, revolution! Det var Imperiet och Cornelius Wresvik. Jag älskade att höras och synas, att stå på scen och att skriva. Så såg det ut.. min tonår. Jag bar kedjor runt halsen och vid två tillfällen funderade jag allvarligt på att ta mitt liv. Av ingen anledning alls mer än bara för att jag kunde.

Då kändes det som att man var ute och förändrade världen, man briljerade i prat om politik, man röstade rött och kände avsmak för de " vanliga " människorna. Det var " borgar brackor " och vi i arbetarklassen, vi mot dom. Timmar på caféer med kaffe och mentol cigaretter .

Jag kan se nu hur fel vi hade, hur lite vi visste.

Vi var barn i på tok för stora kläder.

Jag var tungsint men älskade rampljus, gillade punk och visor ,

höll mig kedjad och bröt mig loss, oftast med rakblad..

Sån var jag, komplex.

Det ryms mycket i en människa.

Jag flyttade hemifrån när jag var sexton. Flyttade till ny stad, till nya vänner. Några behöll man andra försvann. Jag hade hjärtesorg och depressioner, drack vin och skrev dikter.

Jag natt badade, drack öl och sjöng. Jag hamnade i fyllecell och blev hämtad av en kompis på cykel. Satt på paket hållaren hem. .

Nu är det lite drygt tjugo år och oändligt många lärdomar senare och jag kan se tillbaka på det barnet som en gång var jag. Hon som gick i sina kängor och aldrig sminkade sig för att det var ytligt,jag ser henne än.

Att växa upp gör ont. Det är skitigt, outhärdligt och maktlöst.

Det är galna stunder, skratt med vänner och brustna hjärtan.

Det är att lära sig vem som älskar en och vem som inte gör det.

Jag gjorde många misstag och för en del av dom har jag betalat väldigt dyrt. Det är en av de saker jag och det sextonåriga barnet fortfarande har gemensamt. Förluster. Det är så vi sitter ihop.

Så vi bär varandra.