På en scen

Jag ångrar ingenting.

Kunde jag göra om allt skulle jag inte ändra på någonting.

Jag håller mitt förflutna högt, jag vill inte att ni tror någonting annat.

Allting jag sett, allting jag hört har bit för bit skapat den jag är idag, på gott och på ont.

Jag är vuxen nu. Och livet har inte blivit enklare, trots att det lovades mig. Varje dag är en dans på äggskal, klockan tickar, barn ska hämtas, mat ska lagas och mitt i allt finns jag. Vagt ibland, inte mer än en reflektion i skyltfönstret.. men någonstans i min själ finns jag. Jag gömmer mig bakom slöjor och murar, håller fasaden fin. Jag serverar er det ni frågar efter.

Kanske borde jag börja ta betalt i entrén, klippa biljetten och bjuda er att sitta ned. Kanske är mitt liv teater, en tom scen, en ensam strålkastare. Jag står där inför min publik blottad. Naken. Utlämnad. Det är kanske så jag vill ha det. På den scenen finns jag, jag är trygg där. Alla människor har en scen, en ridå, en strålkastare. En publik.

Jag vill vinna över tiden, skapa varje ögonblick som ett smycke att bära.

Ett smycke att föra vidare när min tid är slut.

Det sägs att man får veta sitt syfte på jorden när man ligger för döden. Det kommer som en insikt. Men säkert vet jag inte, jag lever. Varje dag lever jag, intill benen. Då kommer jag synas klart i fönsterna. Då bär jag svepning på scenen. Bit för bit läggs ännu en sten till de andra. De

reflekterar ljuset, ljuset som ingen tid rår på. Inget mörker.