Man gör vad man kan

Jag spelar teater, bygger dimridåer, luftslott. För att du inte ska se hur liten människa jag är. Hur hjälplös jag är emot tiden, hur fångad jag är.Jag går på stigar och slätter där ingen människa borde gå.Jag gör det för att jag måste, inte för att jag vill. Längst bak på tungan känner jag smaken av blod. Mina fötter vandrar på glas för att ständigt påminna mig om att ni finns, och vem jag var när ni var här.

Jag ser dig ibland. På någon parkbänk, i en affär, på vårdcentralen. Jag ser dig och mitt hjärta hoppar ett slag. Dina ögon är som för tio år sedan, jag har fyllt tusen..

Ja, dagar har gått, de har förvandlats till år men din hud är den samma.

Du ler som då.

Jag saknar dig.

Ändå kan jag inte gå tillbaka, jag kan inte spela samma teater två gånger.

Den rollen är utplånad och död.

Men nog minns jag..

Jag gör som alla andra. Jag blundar och låtsas. Jag rätar på mig, skakar av mig alla minnen och går vidare.Självsäker och rakryggad .

Men förr eller senare blir man avslöjad, är det inte så?

För eller senare står man naken och har ingenstans att gömma sig.

Förr eller senare måste man vända om och ta sig hem.