Då du straffade mig, min hud minns det än.. Dina slag, dina kalla ögon.
Om du bara visste hur mycket jag fruktade dig då. Älskade.
Hur livet far fram med oss.. som papper för vinden. Ord som aldrig blev sagda.
Jag såg din mun röra sig men jag hörde inte vad du sa. Vad sa du älskade?
Vad ville du mig alla de där gångerna, alla de där åren?
Du är ständigt med mig, både i min hud och i min själ.
Ingen, ingen har skadat mig som du.
Jag har aldrig, aldrig älskat någon så hårt, så besinningslöst som dig.
Du är inte här nu. Och i min själ bor förtvivlan.
Dina steg vandrar brevid någon annan.
Gör hon dig lycklig?
Jag hoppas det.
Att älska är inte alltid att hålla kvar utan att faktiskt släppa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar