Du la din hand i min och vi kröp ihop där på madrassen. Vi gjorde oss osynliga, när visaren tog ett steg framåt var vi redan glömda. Vi låg där och talade om stort och om litet. När de andra nästan mindes oss kröp vi ihop ännu mer och låg alldeles alldeles stilla, fnissande tystade vi varandra, som barn. Ja vi var som barn som kröp utmed buskar för att palla äpplen i en trädgård.
Jag frös lite och du svepte filten om oss, där låg jag sen och andades din hud, du luktar sommar. Vi höll om varandra där, mitt i rummet. Mitt ibland alla och osynliga. Vi valde bort nu, detta var våran stund. Mina fingrar följde ditt käkben och du log så där som bara du kan. Du målar bilder med din mun för mig. Om barn, hus, timlånga frukostar och skratt. Du målar så vackert. Du smeker varje ord med din tunga.
Vi gör allt för att behålla stunden, innan vi syns, reser oss och går sönder. Vi vet både du och jag att tiden håller på att rinna ut. " Vill du veta något hemligt? " sa du och i mitt öra viskade han det som inte fick talas. I ett trollslag var förtrollningen bruten. Vi syntes och du drogs ifrån mig. Våra ögon knöt band, band för att hålla i evigheter.
Madrassen är under min säng nu, jag kan fortfarande andas dig. Jag bär din hemlighet med vördnad till det att jag kan ge den tillbaka till dig. Nästa gång vi ses ska jag ta fram den där madrassen och vi ska krypa ihop som förr, men synliga.
Och vi ska tala om stort och om smått.
*kramar om*
SvaraRadera